blandade känslor, love u!

kikade in på salaryttarnaa och såg ett åsiktsinlägg angående ridskolor, så fick ett sug utav att skriva ett jag med , dock lite allt möjligt haha men.

ridskolor, man måste ha en början någonstanns, eller hur?
ridskolor är bra på det sättet, att alla faktiskt inte har möjligheten att ha egen häst.

folk klagar på ryttare som rider på ridskola,"var mer bestämd då", "men dra inte hästen i munnen", "still med händerna", "fula ridkläder".
kan säga ärligt att jag kollat på ridskoleryttare och sagt det & det.

MEN sen har jag faktiskt tänkt, att jag har gått exakt samma linje som dem gått. Jag har setat på DEN hästen, och jag har gjort DET DÄR jag satt på läktaren 2 år senare och klankade ner på andra folk.
alla måste ju ha en början, en start på sitt hästliv.

älskade sorf, var där så ofta jag kunde, och jag längtade till varje tisdag som jag skulle rida. 
och älskade hästarna, dem var så mysiga och verkade såå glada!
pigga tyckte jag dem var, och tyckte tom. att vissa var läskiga att rida för att dem galoperade "fort".

jag lärde mig massa på ridskolan, massa verkligen, men egentligen vad?
grunderna. jag lärde mig styra, skritta, trava, gallopera, sittben, rida lätt, hoppa kryss på 50 cm, gas, broms. 
jag red en shettis, som jag utvecklades på. Men utvecklades jag verkligen?
nja, kanske utvecklades, men INTE som jag gjort nu.

När jag sen började rida i stallet hemma, utvecklades jag mycket. Alltså, egentligen inte mer än vad jag gjorde på ridskolan, eftersom att jag egentligen inte hade någon att rida för, och jag blev rädd och ridningen kom egentligen efter ALLT annat då. Men visst, jag utvecklades i mig själv, rida 2 typer, helt olika typer av hästar, och inte 1000 olika hästar som går lektion på lektion varje dag.

Jag tröttnade faktiskt på ridningen där ett tag, förra vintern. Jag var för det första RÄDD för hästar, då olyckan med Ludde inträffade. Jag ville aldrig hoppa upp på hästen igen, och fick typ värsta magonten när jag fick sms som löd att jag skulle rida.
sen också för att jag var själv. Var själv ner till stallet, utvecklades typ inget mer i ridningen osv. tyckte ridningen blev tråkig då, hur det nu kan gå till?

men sen när Marie en dag kom och berättade en tanke hon haft ett tag, kände jag verkligen att detta kunde gå!
jag och jennie, som DRÖMT, verkligen drömt om att ha egna hästar i samma stall, rida varje dag tillsammans, och utvecklas enormt i ridningen, fick den chansen, jaa, ni anar inte hur lycklig jag var! dock inte egna hästar, men soo what?!

IDAG, mår jag dunderbra, och utvecklats enooooormt  i min ridning. Rider i stortsätt varje dag, och har hjälp utav marie, jennie, Sofie, och andra som veet hur mycket jag vill komma inom ridningen!
STORT tack till alla er, och hoppas ni verkligen förstår vart jag vill komma!
jag vill inte komma HÖGST upp på listorna i världen, jag vill komma dit jag känner jag är nöjd! 
just nu vill jag fortsätta där jag är, 1 dag i taget, och utvecklats mer & mer!
Sen ett sort tack till Rose-Mary och Janne, som gett mig denna chansen, och som låtit mig rida som en kratta från en början, till att sitta och faktiskt kunna rida, inte helt proffsigt, men man lär sig aldrig klart inom ridningen. 
NI ställer upp i vått & torrt, och följt med på träningar, tävlingar och allt! och det bästa är, att ni gjort mig till den lyckliga tjejen som har fått sina bästa vänner, gratis ♥



världens finaste ponnys ♥




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0